Denna dagen, mitt liv.

Joh 16:16-22 (utvalda delar)

Jesus sade: "En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen." Då sade några av lärjungarna till varandra: "Vad menar han med ’en kort tid’? Jesus sade till dem: ”Sannerligen, jag säger er: ni kommer att gråta och klaga, men världen skall glädja sig. Ni kommer att sörja, men er sorg skall vändas i glädje. Jag skall se er igen, och då skall ni glädjas, och ingen skall ta er glädje ifrån er."

Visst är det en trygghet att verkligen se att något finns? Det märks tydligt hos barn när man leker tittut-leken med dem. Oj vad glada de blir när man tar bort händerna för ansiktet och säger tittut. I deras värld finns man inte så länge man inte syns. När vi sedan blir vuxna så förstår vi att saker och ting kan finnas även om de inte syns. Men fortfarande kan det vara skönt att ibland få det bevisat genom något synligt.

Varje vår får jag och mina syskon ett mejl från vår pappa och det innehåller alltid samma sak, men ändå blir det inte tråkigt att öppna mejlet. Det är lika underbart varje år. Mejlet innehåller bilder på den första trevande vintergäcken. Ljuvliga bilder! Tänk att det är lika härligt varje år, fastän vi vet att den förr eller senare tittar upp ur jorden. Och varje höst är det lika jobbigt när mörkret börjar smyga sig på igen, trots att vi vet att ljuset kommer tillbaka. Vägen till livet tror jag handlar om att inse att mörkret aldrig vinner, mörkret får aldrig det sista ordet. Jesus säger till lärjungarna att de kommer att sörja, men att deras sorg kommer att vändas i glädje. Kanske är det så att Jesus måste försvinna från dem en stund för att de ska kunna känna riktig glädje – ett liv utan dalar är också ett liv utan toppar. Vägen till livet handlar om glädjen över det som ska komma. Den glädje som infinner sig när man återser något kärt. Det är ofta något som vi vet ska komma, men vi vet kanske inte riktigt när det ska komma eller så är det något som vi har väntat och längtat efter, t.ex. vintergäcken som kommer upp efter en lång och mörk vinter, lillasysters besök, eller de långa ljusa sommardagarna. Gemensamt för dessa är dock att de tar slut – vintergäcken vissnar, lillasyster åker hem igen och höstmörkret smyger sig på. Men då ska vi minnas de ord som Jesus lovar oss: ”Jag skall se er igen, och då skall ni glädjas, och ingen skall ta er glädje ifrån er." Det finns en glädje som aldrig tar slut, en bättre vår som snart blommar och en påskdag som aldrig upphör. Vår tid här på jorden är begränsad, men det är denna tid, med sorg och glädje, som är vägen till livet som aldrig upphör, glädjen som aldrig tar slut.

Idag insåg jag att det kan vara kämpigt på mer än ett sätt att skriva predikan. Idag har jag inte behövt kämpa med inspirationen, däremot var det känslomässigt kämpigt att skriva.

Joh10:1-10

Jesus sade: "Sannerligen, jag säger er: den som inte går in i fårfållan genom grinden utan klättrar in på ett annat ställe, han är en tjuv och en rövare. Men den som går in genom grinden är fårens herde. För honom öppnar grindvakten, och fåren hör hans röst, och han ropar på sina får med deras namn och för ut dem. När han har släppt ut sina får går han före dem, och fåren följer honom därför att de känner igen hans röst. Men en främling följer de inte, utan springer ifrån honom, därför att de inte känner igen främmande röster." Denna bild använde Jesus när han talade till dem, men de förstod inte vad han menade. Sedan sade Jesus: "Sannerligen, jag säger er: jag är grinden in till fåren. Alla som har kommit före mig är tjuvar och rövare, men fåren har inte lyssnat till dem. Jag är grinden. Den som går in genom mig skall bli räddad. Han skall gå in och han skall gå ut, och han skall finna bete. Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd.

Texten från Johannes om den gode herden är ingen lätt text att predika över. En första genomläsning gör mig varm i hjärtat och jag tänker på vilken oerhört kärleksfull Gud det är som framställs i texten. Denna kärleksfulla Gud är absolut inget jag tvivlar på och denna bild stannar kvar hos mig, men mina funderingar stannar inte där. Jag tänker på händelsen som har präglat den senaste tidens nyhetsflöde, nämligen Anders Behring Breiviks härjningar i Oslo och på Utøya. Han säger sig ha handlat i nödvärn och framhåller att han har kämpat mot avkristnandet av Norge och Europa. Avkristnandet…(jag lämnar lite tid till eftertanke). Han kämpar alltså för det kristna budkapet, eller? Texten om den gode herden och grinden har många gånger använts av kristna fundamentalister som menar att det bara finns en enda grind som leder rätt. Är det så? Plötsligt ställs jag inför en oerhört svår fråga – är den gode herden endast herde över en viss grupp av får, de ”vita” fåren? Vad händer då med de ”svarta” fåren och hur kan jag vara så säker på att jag tillhör de ”vita” fåren? Jag måste erkänna att detta är en brottningsmatch för mig, detta är inte lätt. Om Jesus Kristus är den enda grinden så har jag människor i min närhet som inte får del av det eviga livet.

          Jag hade kunnat koncentrera denna predikan endast på idyllen med den gode herden som vaktar sina får från allt ont, men jag måste ta mig igenom alla snårigheter först, annars kan det inte bli någon riktig idyll. Grenarna river mig och gör ont, jag snubblar och faller, men jag måste resta mig igen för att komma igenom. "Sannerligen, jag säger er: jag är grinden in till fåren. Alla som har kommit före mig är tjuvar och rövare, men fåren har inte lyssnat till dem. Jag är grinden. Den som går in genom mig skall bli räddad.” Vad menas med att Jesus är grinden? Dessa rader har ibland använts just för att visa hur fel andra har och att man själv äger sanningen och går genom den rätta grinden. Har vi människor verkligen rätt att göra anspråk på sanningen? Anders Behring Breivik menar att han var tvungen att döda så många som möjligt av alla dem som står upp för ett mångkulturellt samhälle för att på så sätt stoppa avkristnandet. Men Jesus säger ju också: ”Ett nytt bud ger jag er: att ni ska älska varandra” och ”Vad ni har gjort för någon av dessa minsta, det har ni gjort för mig”. Jesus Kristus är kärlek och här finner jag svaret, det är nu jag kommer fram till den sanna idyllen om Jesus som den gode herden och grinden – för han är både herden och grinden. Han älskar sina får, både de svarta och de vita, och han tappar inte bort något av dem. Fåren känner igen sin herdes röst, den kärleksfulla rösten som ger trygghet. Svaret jag kommer fram till är att det är kärleken vi ska lyssna till, Jesu röst är kärleken.

          Jag läste en intervju med en kvinna som besökte Oslo några dagar efter den fruktansvärda massakern och hon säger: ”Trots allt som har hänt är det ändå inte hatet som satt spår. Det är all kärlek.” Och hon berättar: ”Vid domkyrkan stod ungdomar och delade ut gratis kramar, så att alla som behövde lite medkänsla kunde komma fram och få en kram.”

          Vi människor har inte rätt att lägga beslag på sanningen. Jesus säger att han är vägen, sanningen och livet, då kan inte vi göra exkluderande anspråk på sanningen, vi äger inte sanningen. Jag vill tro på den gode herden som vallar alla sina får med den största kärleken, en herde som går genom kärlekens grind för att hämta alla sina får, en herde som älskar både de ”vita” och de ”svarta” fåren lika mycket. Detta är större än vad vi kan förstå eftersom Gud är större än vi kan förstå. Men jag vill tro att alla tas emot av Gud, även om vi inte kan förstå detta. Det enda som vi själva kan ta ansvar för är om vi lyssnar till rösten som säger ”Följ mig”, eller om vi lyssnar till främlingens röst. Känner vi igen herdens röst när han kallar på oss? Vi måste ställa oss frågan om sättet vi lever på leder till liv i överflöd eller om det leder till bedrövelse och död. Allt handlar om kärlek!!

Jag höll Jesus i min famn i natt.
Hennes ansikte hade blåmärken,
det var strimmigt av tårar och smuts,
ögonen igensvullna. Hon sov.

Jag höll Jesus i min famn i natt.
Hennes kropp krökte sig som om den vägrade att födas
och bara ville återgå till det behagliga som fanns där innan.

Jag höll Jesus i min famn i natt.
Hennes kläder var sönderrivna och nerblodade.
Våldet var synligt för alla som hade ögon att se med.

 
Jag höll Jesus i min famn i natt.
Och varsamt vaggade jag henne tills våra hjärtslag blev ett.
Och då visste jag att Jesus höll oss båda i famnen i natt.”

Anonym (Ur antologin ”Där främlingskapet bryts kan en ny värld börja")

Luk 24:13-35

Dagen efter sabbaten var två lärjungar på väg till en by som ligger en mil från Jerusalem och som heter Emmaus. De talade med varandra om allt det som hade hänt. Medan de gick där och samtalade och diskuterade kom Jesus själv och slog följe med dem. Men deras ögon var förblindade och de kände inte igen honom. Han frågade: "Vad är det ni går här och talar med varandra om?" De stannade och såg sorgsna ut, och den ene, som hette Kleopas, svarade: "Du måste vara den ende som har varit i Jerusalem och inte vet vad som har hänt där under dessa dagar." – "Vad har hänt?" frågade han. De svarade: "Detta med Jesus från Nasaret, han som var en profet, mäktig i ord och gärning inför Gud och hela folket. Han blev utlämnad av våra överstepräster och rådsherrar, och de fick honom dömd till döden och korsfäst, medan vi hoppades att han var den som skall befria Israel. Men till allt detta kommer att det är tredje dagen sedan det här hände, och nu har några kvinnor bland oss gjort oss uppskakade. De var vid graven tidigt i morse men fann inte hans kropp, och då kom de tillbaka och berättade att de i en syn hade sett änglar som sade att han lever. Några av de våra gick ut till graven, och de fann att det var så som kvinnorna hade sagt. Honom själv såg de inte." Då sade han: "Förstår ni så lite, är ni så tröga till att tro på det som profeterna har sagt? Skulle inte Messias lida detta och gå in i sin härlighet?" Och med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som står om honom överallt i skrifterna.
De var nästan framme vid byn dit de skulle, och han såg ut att vilja gå vidare, men de höll kvar honom och sade: "Stanna hos oss. Det börjar bli kväll och dagen är snart slut." Då följde han med in och stannade hos dem. När han sedan låg till bords med dem tog han brödet, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem. Då öppnades deras ögon och de kände igen honom, men han försvann ur deras åsyn. Och de sade till varandra: "Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?"

De bröt genast upp och återvände till Jerusalem, där de fann de elva och alla de andra församlade, och dessa sade: "Herren har verkligen blivit uppväckt och han har visat sig för Simon." Själva berättade de då vad som hade hänt dem på vägen och hur han hade gett sig till känna för dem genom att bryta brödet.

Många av er vet att jag tycker om när det är ordning och reda. För tillfället har jag inte den ordning runt om mig som jag vill ha, eller som jag kanske till och med behöver ha. Kläderna i garderoben är slarvigt vikta, men vi ska ju snart flytta så jag ordnar upp det då. Klädkammaren är överfull av saker – nästan så att det ramlar ut när man öppnar dörren – men vi ska ju snart flytta… Högarna på mitt skrivbord här på jobb börjar bli osorterade, men jag ska ju snart byta jobb… I min värld innebär denna oordning ett kaos och jag känner mig oerhört stressad över att jag inte hittar saker som jag alltid har haft koll på, eller att jag inte känner igen mitt eget hem i detta stök, eller känner igen mig själv för den delen.

          Kaos är något som jag tror råder också i lärjungarnas tillvaro när de går och samtalar med varandra på väg till Emmaus. De är fyllda av sorg och kan inte begripa vad det är som har hänt. Stenen bortvält – vad är det som har hänt?! Och det är samma fråga som Jesus ställer till dem: "Vad har hänt?" En själavårdande fråga som låter lärjungarna själva berätta och bearbeta det som de har varit med om. De får berätta om sin sorg och saknad, sin oro och sina funderingar. Sedan tar Jesus vid och sätter in deras liv och upplevelser i ett historiskt sammanhang. Han försöker öppna deras ögon, men de ser fortfarande inte vem han är. Först när de ligger till bords och han delar brödet med dem så öppnas deras ögon. Jesus skapar ordning i kaoset. Här har lärjungarna varit förr, detta har de upplevt tidigare. Bitarna faller på plats och allt blir tydligt för dem. Trots att naturlagarna har blivit omkullkastade så har Jesus gjort kaoset till ordning – nu känner de igen honom och förtvivlan vänds i glädje. Brödet och vinet ger dem vissheten om att Jesus lever, att han verkligen har uppstått från döden, att Gud är närvarande i deras liv och vandrar längs vägen tillsammans med dem.

          Där Jesus mötte lärjungarna för nästan tvåtusen år sedan möter han också oss idag. Han städar inte min garderob, eller sorterar mina pappershögar, men han går bredvid oss längs med vägen och hjälper oss att skapa ordning i vårt inre kaos. Öppnar vi vårt hjärta för Jesus? Känner vi igen honom när han ger sig åt oss i brödet och vinet? Känner vi igenom honom när han säger: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.”?

Inspirationen sinade efter skärtorsdagen, så det blev ett hopplock av två gamla predikningar. Trevlig läsning!

Matt 27:32-56

På vägen ut träffade soldaterna på en man från Kyrene vid namn Simon, och honom tvingade de att bära Jesu kors. När de kom till ett ställe som kallas Golgota, vilket betyder Skallen, gav de honom vin att dricka, blandat med galla. Han smakade på det men ville inte dricka. När de hade korsfäst honom delade de upp hans kläder genom att kasta lott om dem, och sedan slog de sig ner där och vaktade honom. Ovanför hans huvud hade de satt upp anklagelsen mot honom som löd: Detta är Jesus, judarnas konung.
Samtidigt med honom korsfästes två rövare, den ene till höger och den andre till vänster om honom. De som gick förbi smädade honom och skakade på huvudet och sade: "Du som river ner templet och bygger upp det igen på tre dagar — hjälp dig själv nu, om du är Guds son, och stig ner från korset." Översteprästerna, de skriftlärda och de äldste gjorde också narr av honom och sade: "Andra har han hjälpt, sig själv kan han inte hjälpa. Han är Israels kung, nu får han stiga ner från korset, så skall vi tro på honom. Han har satt sin lit till Gud. Nu får Gud rädda honom, om han bryr sig om honom. Han har ju sagt att han är Guds son." På samma sätt blev han skymfad av rövarna som var korsfästa tillsammans med honom.
Vid sjätte timmen föll ett mörker över hela jorden, och det varade till nionde timmen. Vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: "Eli, Eli, lema sabachtani?" (vilket betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?). Några som stod där hörde det och sade: "Han ropar på Elia." En av dem sprang genast bort och tog en svamp, fyllde den med surt vin och satte den på en käpp för att ge honom att dricka. Då sade de andra: "Låt oss se om Elia kommer och hjälper honom." Men Jesus ropade än en gång med hög röst och gav upp andan.
Då brast förhänget i templet i två delar, uppifrån och ända ner, jorden skakade och klipporna rämnade, och gravarna öppnade sig. Många kroppar av avlidna heliga uppväcktes, och efter hans uppståndelse lämnade de sina gravar och gick in i den heliga staden och kunde ses av många. När officeren och de som bevakade Jesus tillsammans med honom såg jordbävningen och det andra som hände, greps de av stark fruktan och sade: "Den mannen måste ha varit Guds son."
Där var också många kvinnor som stod längre bort och såg på. De hade följt med Jesus från Galileen för att tjäna honom, och bland dem var Maria från Magdala och Maria som var Jakobs och Josefs mor och modern till Sebedaios söner.

Idag är det långfredagen. Jesu sista måltid är över, den ångestfyllda natten i Getsemanes trädgård är förbi. Jesus är fångad, slagen, bespottad och ensam. Detta är kyrkoårets mest svarta dag, allt är mörkt och avskalat. Vågar vi vara här? Vill vi vara här? Kan vi förstå vad det är som händer? Guds egen son, Jesus, som levde för kärleken till nästan, är nu utlämnad att dö med en av de värsta avrättningsmetoderna – korsfästning. Idag på långfredagen blir Jesus en av oss när han lider och dör som en människa. Ända in i det sista hoppas han att få slippa, men han vet vad han måste göra. Vi har alla långfredag under olika delar av livet, det går inte att komma ifrån hur mycket vi än önskar det. Jesus stannade i sin ångest, han visste att det var något han var tvungen att gå igenom. Jag tror att vi människor också måste våga vara där vi är, inte försöka låtsas som något annat. När det är långfredag i våra liv var då inte rädd. Jesus vet hur det är och han finns vid din sida.

          De som blev korsfästa på Jesu tid befann sig på botten, de var ingenting värda. Där är Jesus idag, på långfredagen. Gud vill ta bort alla gränser, alla uppdelningar mellan vi och dem, ingen ska vara utanför. Därför blir Jesus en av oss, en av oss alla längst ner på botten och det innebär att det inte finns en enda plats på jorden där Jesus inte är. Gud uteslöt sig själv för att innesluta alla, också dig och mig. Han finns i lidandet runt om på vår jord, han finns hos dig och hos mig. Han tröstar genom att vara där vi är. När du drabbas av sorg och ensamhet, när du känner att du inte längre kan tro på Livets Gud, inte längre kan tro på kärlek och hopp, då är Jesus där.

          Tron på Jesus Kristus räddar oss – inte från livets långfredag, för den måste vi alla gå igenom på olika sätt – men tron hjälper oss att ta oss igenom. Jesus har varit i samma lidande och han vet hur det är, han bär oss igenom även de gånger vi känner oss helt övergivna. Jesus är vårt föredöme och vår vägvisare. Hela vägen in i döden väljer Jesus kärleken och omsorgen. Vad som än händer – älska! Denna kärlek är det enda som ingen lyckades ta ifrån Jesus när han hängde där på korset. Jesus visste att han var älskad av Gud och att han genom att ge sitt liv gav denna kärlek vidare till mänskligheten. Med denna vetskap kunde han sedan ge upp andan och överlämna sin ande.

          Händelsen på korset går bortom vad vi kan förstå, men vi kan ta emot det hopp som korset ger oss, ett hopp som är större än något annat i hela världen. På korset öppnar Jesus sin famn för att förena alla människor i och med Guds kärlek. I mörkret finns alltid ett ljus och det är därför det är viktigt att vi är här idag - i det mörka, tillsammans med Jesus, går vi med honom och han med oss. När vi inte ser något ljus kan vi ändå lita på att Gud är där. Det finns ingenstans vi kan vara utan att Jesus också är där. Jesus öppnar porten så att ljuset lyser in i mörkret. Gud vet. Gud har känt. Gud går med dig genom allt, genom det allra värsta. Genom själva döden.

Matt 26:17-30

Första dagen av det osyrade brödets högtid kom lärjungarna fram till Jesus och frågade: "Var vill du att vi skall ordna för påskmåltiden åt dig?" Han svarade: "Gå in till staden och hälsa den och den att er mästare säger: Min stund är nära. Jag vill hålla påskmåltid hos dig med mina lärjungar." Lärjungarna gjorde som Jesus hade sagt, och de ordnade för påskmåltiden.

På kvällen lade han sig till bords med de tolv. Medan de åt sade han: "Sannerligen, en av er skall förråda mig." De blev mycket bedrövade och började fråga honom, en efter en: "Det är väl inte jag, herre?" Han svarade: "Den som doppade handen i skålen tillsammans med mig, han skall förråda mig. Människosonen går bort, som det står skrivet om honom, men ve den människa genom vilken Människosonen blir förrådd! Det hade varit bäst för den människan om hon aldrig hade blivit född." Judas, som skulle förråda honom, sade: "Det är väl inte jag, rabbi?" Jesus svarade: "Du har själv sagt det."

Medan de åt tog Jesus ett bröd, och efter att ha läst tackbönen bröt han det, gav åt sina lärjungar och sade: "Tag och ät, detta är min kropp." Och han tog en bägare, och efter att ha tackat Gud gav han den åt dem och sade: "Drick av den alla. Detta är mitt blod, förbundsblodet som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse. Jag säger er: nu kommer jag inte att dricka av det som vinstocken ger förrän den dag då jag dricker det nya vinet med er i min faders rike."

När de hade sjungit lovsången gick de ut till Olivberget.

Har ni möjligtvis råkat se den reklamen på TV vars avsändare är från något bemanningsföretag? Den visar Jesus och hans lärjungar ute i öknen och Jesus presenterar sitt nyförvärv, Judas. Reklamens punschline i slutet är: ”Felrekrytering kan stå dig dyrt”. Och visst har vi alla någon gång känt oss felrekryterade, att vi är fel människa på fel plats, att vi inte alls passar in eller borde vara där vi är. Men om vi tar en titt på Guds rekryteringar så är det faktiskt väldigt många som av oss människor skulle anses vara felrekryteringar. Mose - som valdes ut för att tala till folket - stammade, Jona försökte fly från Gud, Petrus förnekade Gud och så vidare. Om vi tittar närmare på evangeliet kan vi lägga märke till att Judas dessutom är med och äter påskmåltiden med Jesus och måltiden har i alla tider varit ett bevis på gemenskap. Tittar vi ytterligare lite närmare så ser vi att det står att den som doppar handen i skålen tillsammans med Jesus är den som ska förråda honom och för att doppa handen i skålen tillsammans med Jesus måste man med stor trolighet sitta bredvid Jesus. Platsen till höger om Jesus, eller till höger om ”husfadern” enligt den judiska påsktraditionen, var reserverad till den yngste sonen. Troligtvis satt Johannes på denna plats. Platsen till vänster om Jesus kunde han ge till den som han ville visa lite extra omsorg och kärlek och jag tror alltså att det var här Judas satt. Judas är alltså med under gemenskapsmåltiden och senare i texten när Judas förråder Jesus med en kyss säger Jesus: ”Min vän, nu har du gjort ditt.” Fortfarande ser Jesus på Judas som en vän, kärleken till Judas finns kvar. Men vad menar egentligen Jesus när han säger: ” […] ve den människa genom vilken Människosonen blir förrådd! Det hade varit bäst för den människan om hon aldrig hade blivit född.” Min tolkning av denna passage är att det förmodligen hade varit lättare för Judas själv om han aldrig blivit född. Nu får han i stället leva i det helvete som han själv har skapat, vilket han inte orkar för senare i evangeliet står det att han hänger sig. Men Judas hade en uppgift, Gud använder sig av Judas när Jesus ska bli tillfångatagen, vilket han måste bli. Men Jesus slutar inte att se på Judas med kärlek, Jesu kärlek upphör aldrig! Vi bär alla på Judas, Petrus, Jona och så vidare inom oss. För en människa kan det ibland vara svårt att glömma och förlåta ett svek, en förnekelse eller en missgärning. Men för Jesus är det självklart. Han vet att vi har andra än bra egenskaper inom oss, att vi bär på vår Judas, Petrus eller Jona. Därför går Jesus den svåra vägen upp till Jerusalem, därför känner den fruktansvärda ångesten i Getsemane, därför dör han på korset och därför instiftar han nattvarden. Han gör det för oss, för att vi ska bli en del av Guds kärlek. Det är över tvåtusen år sedan detta hände, men det är lika aktuellt idag, Jesus är lika närvarande nu som han var då. Genom den måltid som han firar med lärjungarna ger han sig till känna som ett med tiden. Varje gång nattvarden firas ger sig Jesus till känna och är närvarande. Evangeliet idag visar att vi alla är värdiga att dela denna gemenskapsmåltid. Att ta emot bröd och vin är att ta emot Jesus. Vi är aldrig ovärdiga att ta emot Jesus och vi kan inte göra det för ofta – Jesus säger ju så ofta ni dricker av den…

          Oavsett om vi vissa perioder av vårt liv känner oss ovärdiga eller felrekryterade så ska vi komma ihåg att Guds kärlek inte blir mindre för det. Gud fortsätter att älska oss och han vill ha gemenskap med oss i vardagen och festen, i glädjen och i sorgen och inte minst i måltiden. Gud öppnar i måltiden dörren till det nya förbundet i vilket vi är räddade till Guds kärlek genom Jesus Kristus.